God påskaftons kväll!
Jag tänkte berätta fortsättningen på dinosauriehistorien. Den fick ett lyckligt slut trots allt. Just nu ligger den i Alfons famn och sover. Men det blev några turer innan allt löste sig... Natten efter det hade hänt sov vi inte många timmar kan jag säga. Var och varannan halvtimma vaknade Alfons och sa saker om dinosaurien. " Mamma du vet väl att dinsoaurien var gul på magen? Så du vet när du ska leta efter den" Eller "Nu ska jag gömma alla mina gosedjur imorgon" Men främst var det skrik och gråt att det inte gick att sova utan den.
Dagen efter det inträffade i lekparken så ringde jag till Ekedalens skola. Där förklarade jag saken och bad att de skulle ta upp det i klasserna och berätta att en liten pojke var väldigt ledsen för att han mist sin vän. En eloge till personalen där som tog upp det så fint och barnen i klasserna blev väldigt taggade att hjälpa till att hitta den. Barnen på skolan fick också berätta om sina favoritdjur.
Det barn som tagit dinosaurien fick till slut ge sig till känna då flera av de andra barnen sett att han tagit hem den dagen innan. Han fick då lova personalen att ta med den nästa dag till skolan. Skolan ringde därefter till oss och berättade att vi kunde hämta den nästkommande dag. Det var jubel och glädje den eftermiddagen hos oss må ni tro. Och på kvällen var det inga problem att sova för vi lovade vår Alfons att dinosaurien var funnen och det var sista natten han skulle sova utan den.
Där kan man tro att äventyret är över.... Men nästkommande dag hade inte pojken med sig någon dinosaurie till skolan, han sade till personalen att den låg i hans koja. Under lunchen gick personalen med pojken hem för att leta i pojkens koja utan att finna någon dinosaurie. Nu visste inte pojken var dinosaurien hade tagit vägen. Skolan ringde till oss och berättade läget och vi började känna en viss oro att problemet trots allt inte var löst.
Dock fick vi numret hem till pojken och jag fick tala med pojkens pappa som inte hade någon aning om vad som hänt.Vi bestämde att vi skulle komma några timmar senare och vi var förberedda på att det skulle kunna bli problem, typ att den skulle vara borta eller liknande så därför åkte vi allihopa dit.
Men när vi kom dit så var dinosaurien det första vi såg. Den satt på trappan med en mycket skamsen pojke som överlämnade den och sa förlåt till Alfons.
Jag tror vi är ganska många som lärt oss mycket av denna historien. Pojken kommer säkert inte ta någon annans djur någon mer gång. Alfons är supernoga med att aldrig lägga ifrån sig dinosaurien på allmänna platser och vi har insett hur otroligt viktig ett gosedjur är för ett barn. Ett stort tack till alla som engagerat sig i den här historien.
