Hej på er! Jag måste berätta för er vad jag var med om i lördags som gav mig en rejäl tankeställare. Vi var på ett frågequiz i Dimmehus i Dimbo. Vi tävlade i sexmannalag och hade jättetrevligt. Barnen hade vi självklart med oss och det gick hur bra som helst. Men när kvällen började leda mot sitt slut så satt lille Teodor i pappas knä och var trött och gosig. Nappen satt som sig bör i munnen och fingrarna pillandes i hårsvallet. Jag tittar bort från det finaste jag har en stund och när jag sedan vänder blicken mot grabbarna igen så ser jag att nappen i Teodors mun har bytts ut mot en kapsyl! Jag försöker att inte gripas av panik utan lugnt och sansat ta ur kapsylen. Teodor blir vansinnig och kastar sig bakåt och vrålar. Claes vaknar av att jag skriker att Teodor har en kapsyl i munnen. Sen börjar Teodor hosta något vansinnigt och en våg av skräck sköljer över mig. Kapsylen har jag inte fått tag på och jag är säker på att den är på väg ner i hans hals och det handlar om sekunder. (Att man kan hosta och skrika när något fastnat i halsen hör ju inte till vanligheterna det vet jag, men jag reflekterade inte över det just då.) Jag och Claes rusar ut i tamburen med en vrålandes, hostandes Teodor och börjar försöka dunka ut kapsylen. Även en annan man på festen som såg vad som hänt kom och var behjälplig.
Vi hade sådan tur, och jag är så tacksam! Någonstans mitt i allt tumultet tappades kapsylen på golvet. Jag fann den senare under bordet där vi satt. Jag kan lova er att det var längesedan jag hade en sådan hög puls och så darriga ben som efter denna händelse. Frågan är om jag någonsin haft det. Där hade livet kunnat förändrats drastiskt för oss och jag är evigt tacksam för varje dag jag får umgås med mina hjärtan här i livet! Här kommer en somrig bild, håll till godo vänner <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar